Gjorde slut med psykiatrin igår, efter en kort och inte alls intensiv tid tillsammans. Jag vet vad jag vill ha och det kan inte erbjudas mig. Tack och adjö dårå. Jag är för frisk, jag klarar mig för bra, jag är för duktig på att ta mig fram trots motgångar. Men tjena liksom - det är ju just det som är mitt problem. Att alltid hålla ihop, trycka undan och tuffa på. Fick min tredje diagnoskod igår, samlare som jag är, och nu är det även konstaterat att jag, förutom generaliserad ångest och stark stressreaktion, lider av neuroasteni. Trötthetssyndrom på ren svenska. Jag hade velat ha min uttmattningsdepressionsdiagnos då i början då jag allra mest behövde den, men sånt delas inte ut längre. (Husmark Persson går ut och meddelar att svenska folket är friskare nu. Så kan man också tolka ett radikalt ökat antal avslag pga ändrade kriterier. Direkt nedstigna från de allsmäktiga i regeringen och mottagna med varma famnen av FK...) Äktheten i de beskrivna symptomen ska först testas i ett år innan ett erkännande kan dimpa ner, när det egentligen inte behövs längre. Att lyssna på patienten är så 1900-tal liksom.
Funderar så smått på att ta kontakt med vårdcentralen igen och påbörja deras stresshanteringsprogram. Det där som skulle prackas på mig i min djupaste kristid då för ett år sedan. Nu känner jag att jag skulle kunna tillgodogöra mig nått sånt. Men först vill jag höra vad FK kan erbjuda mig. Psyk-överläkaren sa åtminstone att hon på mötet med FK skulle stötta mig i vad jag än ville företa mig. Bara hon blir av med mig. Alnarp Alnarp Alnarp. Goddamnit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar