Sötegöte

I eftermiddags när jag vaknat till och missat ett samtal från FK, cyklade jag och hämtade sonen på fritids. Sen tog vi bussen in till Caroli för födelsedagspresentsinköp. Hans klassis ska ha kalas på lördag och efter noga övervägande inhandlades och paketerades slime och två nyckelringar. Sen fikade vi på Espresso House, jag chai och han Tip Top. Han lyser verkligen av glädje och harmoni numera! Som om det ledsna, arga och dystra oket han verkade bära på förut helt har ramlat av honom. Och det gör mig så innerligt lycklig att se. Vi skrattar, skojar, pratar och har roligt tillsammans. Lyfter varandra och mår bra.






När vi sen kom hem åt vi mackor och tittade på barnprogram. Sen läste vi lite och kollade på Cops. Efter ett tag fick sonen grus i ögonen (naaaw) och ville sova...

Läsa eller inte läsa

Det är frågan. Vem ska få läsa här? Egentligen ingen som jag känner, eller som på minsta vis står mig nära. Det finns de som jag litar på fullt ut, som inte dömer och inte ifrågasätter. De får följa med. Men som tex brorsan. Honom litar jag på, han undrar om adressen, men jag är inte säker på att jag vill ge honom den. Sist vi träffades uttryckte han lättnad över att jag dejtat en dansk snubbe, för "ett tag där trodde jag du höll på att bli lesbisk". Jag sa inget då, men borde ha gjort det. Jag blev ställd, eftersom jag föreställt mig att han var en av de i min närhet som skulle reagera minst på mina sexuella preferenser.

Mina föräldrar lever fortfarande i nån illusionistisk bubbla där jag snart kommer att träffa någon (man - men det är outtalat), för det ska man ju - det är bara en tidsfråga. Jag har berättat för dem för flera år sedan att jag dras till tjejer, men det verkar ha försvunnit ur deras medvetande, eller så tog de aldrig det på allvar. Nu känns det ju ganska aktuellt att de vet på något vis. Nu när jag liksom rett ut för mig själv att det är kvinnor som gäller framöver och t o m är igång och dejtar kvinnor.

Jag har alltid varit öppen och avspänd när jag pratat om min sexualitet, det behöver inte vara så jävla hypat. Avskyr när killar (främst) tappar hakan och dreglar när jag nämner att jag dras till tjejer. Det är väl fan ingen big deal! I min värld är det lugnt liksom, men jag kan ibland glömma att det inte är likadant i alla andras medvetanden.

All kärlek är fin. Världen är full av människor som potentiellt kan älskas och älska dig tillbaka. Jag älskar inte många, men de jag älskar älskar jag mycket. Jag älskar mitt liv och jag älskar att leva!

Jomen

Igår åt vi köpepizza till sonens stora förtjusning, det händer i princip aldrig. När jag sa att vi skulle äta pizza började han leta efter degen... Söta syrran var barnvakt och jag bussade iväg till Anders (som jag fann helt vilsen på Värnhem.. ;)) och sen vidare till Orkanen. Ehrenberg gjorde mig inte besviken och hällde ytterligare lite mer bränsle på min eld. Sötesonen hade ett timmeslångt hostanfall mitt i natten och det var väldigt synd om honom, men det blev skola idag trots vilda protester. Han lekte spöke vid frukosten och vi tände ljus och åt pizzarester. Det är mysigt att ha vuxensällskap på morgonen, syrran hjälpte mig att få en bra start på dagen. Mjukstart deluxe. Så mjuk att jag 8.30 somnade i soffan och sov vidare till 12.30...

Den här bloggen alltså. Jag känner på mig att jag snart kan öppna mig på riktigt här. Det är mest vanan som hänger kvar, vanan av att censurera för de närmaste. Den ska jag nog lyckas skaka av mig så småningom.

Hursomhelst så mår jag väldigt bra nu, det mesta börjar falla på plats. Jag jagar fortfarande FK för att övertyga dem om att jag ska få komma till rehabträdgården i Alnarp, men ska ansöka till Hvilan och deras KY-utbildning i dagarna. Hej studiemedel och knapert leverne! Jag hoppas fortfarande på att kunna flytta ihop med Anders, kanske i en hyreslägenhet - eftersom jag inte får låna (fattiglapp). Jag dejtar en långmörksnyggsmart tjej, det leder nog ingenvart förutom till ett antal trevliga träffar och det känns helt ok. Det viktigaste är att jag vet var jag har mig, vad som är viktigt, var jag är på väg och vilket liv jag vill leva. Inget annat spelar någon roll. Det går bra nu. Jag är stark nu. Och det är en sjukt häftig känsla.

Ehrenberg i Malmö

Ska bli jätteintressant ikväll!

Våga vägra vara borgare med Johan Ehrenberg- en kritik av den borgeliga alliansens förda politik ur ett feministiskt- och miljöperspektiv. En sak är säker och det är att: En annan värld är möjlig!

Plats: sal D131 på Malmö Högskolas bibliotek, Orkanen den 30/1 kl.19.00-20.30.Arrangörer: Miljöpartiet de gröna, Mp:s studentförbund, Feministiskt Initiativ, F! Student, ABF, Kvarnby Folkhögskola

Right on the fucking spot.

Snark, gäsp, tråk.

Sonen fick vara hemma idag, sjuklingen. Han vill hemskt gärna vara hemma imorgon också, jag är tveksam - han har ju ingen feber, bara snor och host. Men det är klart att han också kan behöva lite semester ibland. Gick ut en sväng idag och dumpade saker på Emmaus. Han blev kvar hemma. Jag behövde verkligen den lilla promenaden.

Nu har jag avbokat psyk två gånger i rad, och när hon frågade mig om nästa tid ska stå kvar var jag nära att säga nej. Men det gjorde jag inte. Ska jag avsluta, ska jag göra det ordentligt. Jag vill tala om att jag inte tänker komma mer, face to face. För det är nog vad jag bestämt mig för, nu när jag känner efter. Någon behöver hjälpa mig att rota och gräva, lyfta känslor och sortera tankegrenar. Men hon är inte denna någon.

Tjohej.

Förresten så fick jag sålt mitt gamla skrivbord i fredags. Hjälpte killen att köra det hem till honom, jag vet ju själv hur handikappad man kan känna sig utan bil. Sen tror jag ju på utjämning. Förlora 1000, få 1000. Gör nån en tjänst, nån gör dig en tjänst. Bjud nån på lunch, bli bjuden på lunch. Behöver inte vara samma person som är inblandad åt båda hållen. Tex: jag kan få en oväntat hög elräkning, men en månad senare får jag oväntat in pengar från annat håll. Allt jämnar ut sig.

Var glad och snäll - världen är glad och snäll!

Nu ska jag köra till Lundet.

Skogen

Har haft en underbart skön söndag. Inledde med frukost hos Grannen med fina-Lina. Sen packade jag in mig, Anders och hans kids i bilen och åkte ut till bokskogen.

Och nu är det snart dags att åka till Lund och lämna tillbaka bilen. Jag kommer att sakna den!

Kortis

Här har ni min vad, nygrillad. Ser inte jättemumsigt ut. Men det gör inte så värst ont, och jag hoppas på snabb läkning!

Har haft fullt upp både i torsdags, igår och idag och helt plötsligt kommer exemen som ett brev på posten. Armvecken är blossande röda och kliar så jag blir tokig! Men jag är väldigt nöjd med att ha besökt IKEA igår. IKEA som jag avskyr. Verkligen. Och det utan att få varken ångest eller annat skräp. ´

Har hållt på med nya akvariet men blir inte nöjd... Känns frustrerande och högst otillfredställande. Får fundera vidare på hur jag vill att det ska se ut. Behöver förmodligen andra växter och en väl genomtänkt idé. Får sätta mig och skissa imorgon, just nu är jag så trött att jag bara vill sova i dagarna 3.

Hursom så har jag kört en hel del bil i dagarna och det känns totalt annorlunda mot när jag körde sist. Jag är avslappnad, backar, parkerar, kopplar släp och kör både hit och dit utan att känna mig stressad eller ens svettas. Förut svettades jag stressvett bara vid tanken på att sätta mig i bilen. Så tack ska framföras till T för bilterapin.

Imorgon (idag) är det söndag och tjohej var helgen slut.

Blubb blubb

Förresten ringde farliga fiskkillen idag. Tur att jag sparade numret med en varning så jag kunde låta bli att svara!

Vilken dag

Känns skönt att idag snart är till ända. Skjutsade en glad son till skolan, att åka bil när det regnar (eller annars också för den delen) är för oss lyx. Ringde upp de där som hade skrivbordet jag kärat ner mig i och bestämde hämtning i Hbg den och den tiden. Problem uppstod när jag kom på att min hjärna glömt tänkt ut hur jag sen skulle få åbäket ur släpet och upp i lägenheten. Fick till slut tag på en annan sjukskriven stackare (ja, det är bara såna hemma dagtid...). Åkte till macken, alla släp uthyrda, åkte hem, väntade, åkte och hyrde släp, körde 1 timme i var riktning och var så satans stolt över mig själv. Jag kunde tom slappna av vissa bitar av vägen. Bilkörning är ångest annars. Minsta ljud från bilen får mig att tro att den ska explodera mitt på motovägen.

Höll bara på att krocka en gång och det är bra statistik för en vårdslös förare som jag. Kånkade upp klumpen i lägenheten, tänk massivt trä, gammal stil = skittungt och otympligt (+ att min stackars bärhjälp är ganska nyhöftledsopererad...). Iväg och lämna släpet, köpa lokalbedövande salva, hem och äta några tuggor och sen iväg igen. Och vad som hände sen finns inga bilder på än, men det luktade inte jättegott, jag var jättenervös och tyckte att pennan som markerade motivet var vass (lokalbedövningssalvan hjälpte inget), men sen var det inte alls så farligt - det är fan så mycket värre att bränna sig på tungan av för varm mat. Jag hade två fina händer att hålla mig i och en panna som mötte upp min. De där mjuka läpparna och vackra ansiktet. Sen äta ute med finaste, prata lite skit och följa till bussen hejdå.

Rundade av med te hos Anders och hans sjukt goa ungar. Saknar min egen, men är samtidigt otroligt glad över mina barnfria helger. När skulle jag annars hinna flänga omkring som en galning? Gonatt.

Stök

Anyhow så mår jag bättre idag och ska göra den där grejen imorgon ändå. Den där grejen som kräver att man är frisk och som ni får se när den sitter där den ska.

Jag skulle ha åkt till IKEA idag, men inväntar syrrans sällskap på fredag. Sålde fiskar och golvlampa och gjorde om akvariet istället. Tömde ett av akvarierna helt och ska tömma ett annat till helgen, för att ersätta dem med ett mindre som jag köpt men inte hämtat. Jag har bil hela helgen, så jag kan få hem det och bli klar med akvariestöket. Måste bli av med mitt klumpiga skrivbord nu bara. Inte en jävel som ringt om det.

Snälla fina ex (bilutlånare T) kan vara bra att ha ibland. Jag känner inte många med bil och vill INTE be föräldrarna om något på ett bra tag nu. Det var ok att prata lite med T. Avspänt, neutralt men inte likgiltigt eller tråkigt. Jag är helt säker på att jag fattade rätt beslut när jag avslutade vårt förhållande i... oktober (?). Han ville ha svar, besked och bekräftelse. Han fick lite av varje, Em style. Han har gått och hoppats på att vi kanske skulle bli tillsammans igen, uppenbarligen har jag varit otydlig på den fronten. Nu finns det garanterat inga frågetecken kvar iaf, och det verkade som om han blev lättad på ett vis.


Pappa kommer hit i helgen och sätter upp alla lister. Jag har inte sagt något om att det dröjt som fan och funderade t o m på att anlita hantverkare för att göra det. Men igår sa han helt på eget initiativ att han ska göra det. Surt och besvärat, men det skiter jag i. Gör det klart det du påbörjat bara, så ska jag aldrig mer be er om något. Jag har bott i lägenheten i snart 2 år och är inte klar än... En skulle varit händig. Då hade det blivit klart på en vecka, med tanke på min intensitet när jag väl sätter igång med något.


Nu är det Jersey girl på tv3. Lovely! Det är en fin film.

Doh!

Sålde alla mina ciklider idag. En kille ringde och ville ha allihop. Eller ja, han var först. Fick säkert 8 mail och 5 telefonsamtal om de sketna fiskarna = uppenbarligen för billiga! Men, jag ville bli av med dem snabbt. Skitbra tänkte jag. Skitbra tänkte han. (Eftersom jag är en usel business doer.)

Han kom hit och håvade upp fiskarna. I could smell problems när han under tiden började fiska i mitt liv. Jag var mkt förtegen och ville bara att han skulle gå asap. När han skulle släppa ut sig själv hade han tryckt ner handtaget och öppnat en glipa när han plötsligt frågade om jag var singel. Eeeh va!? Sen drog han igen dörren igen och jag kände hjärtat bulta. Ja, för då skulle vi kunna fika nån dag - sa han. Nej det tror jag inte - sa jag. Jag kanske kan höra av mig - sa han. Nej, det tycker jag inte - sa jag. Han log och mumlade nått om "bara fika". Som tur var så gick han då äntligen.

Jag sparade hans nummer i telefonboken under namnet "Svara inte, farlig fiskkille". Och nu har jag fått ett mail om att han nog vill köpa räkor av mig också. Och att han gärna vill "bjuda ut mig i helgen" - NEJ JAG VILL INTE! Hur svårt ska det vara liksom. Jävla blocket. Jävla män. Jävla jävlars.

Ibland är lösningen att flytta

Jag drar mig hitåt. Bort från alla ögon. Till freedom of speech. På riktigt.



Jag är sjukt förkyld och irriterad. Irriterad på min familj, mina föräldrar. Och deras onödiga kommentarer som får mig att känna mig så liten så liten. Hade jag haft andra människor att be om hjälp hade jag väl för fan inte bett er! Ni som alltid tycker allt är så besvärligt och omständigt. Men när jag ber om att få låna pengar eller hjälp med att hämta saker som inte kan hämtas utan bil - då ska jag få utstå spydiga och nedlåtande kommentarer. Och pang så står den lilla försvarslösa flickan där. Hon vars parti ingen tar. Det måste hon ta själv. Jag lovar mig om och om igen att inte be dem om hjälp, men ibland måste jag. Och det slår sällan fel. Det ska trampas på mig, det ska förmanas och försäkras. Iallafall när jag ber om något. Kom inte och säg att min styvfar ser mig som sitt eget barn. Min syster behöver bara vifta på lillfingret för att få vad hon vill. Som en hund i koppel följer han hennes vilja.

Jag har jävligt många issues när det kommer till vår "relation" - min och min styvfars. Issues så allvarliga att jag drömmer om hans arga okontrollerade utbrott som skrämde mig som liten, så allvarliga att jag drömmer om den förnedring han utsatt mig för och så allvarliga att jag drömmer att han kväver mig med sina händer medan jag desperat försöker ropa på min mamma med en röst som inte bär. Issues så allvarliga att jag känner innerligt hat mot honom när jag får höra att han fått utbrott på min son. Jag vet hur lätt han blir skrämd, man behöver inte ta i from the top av sina lungor för att få honom att lyssna. Ingen skriker på honom. Så jävla onödigt. Jag blir fan inte fri!

Jag minns så tydligt skräcken då jag blev jagad uppför trappan, då jag blev kastad på sängen och nedhållen och korsförhörd, då han med våld tog sig in i mitt rum och jag stod livrädd på andra sidan dörren och försökte hålla emot. Det finns massor med incidenter att gräva i. Jag älskar inte honom. Han är inte pappa för mig och har aldrig varit. Vilket orsakat mamma stor sorg. Och jag kan inte påstå att hon alltid tagit mitt parti, vilket jag anser att hon borde gjort. Jag hade ju bara henne.



Jag ska iallafall ställa upp villkorslöst för min unge. Och inte anstränga mig minsta lilla när det gäller vår "relation". Jag har försökt, som i en dålig relation försökt intala mig att jag nog kan glömma och nöja mig och älska. Men det går inte, bagaget är för tungt. Sluta vara till lags - så löd ett av nyårslöftena.

Så det så.