måndag 11 februari 2008

Efter helgen




Har egentligen massor av halvfärdiga tankar i huvudet som vill komma ut, men jag måste sortera och portionera lite. Så jag börjar från fel håll. Vaknade med ett vackert brunt hår alldeles i näsan idag, och nej jag har inte färgat håret. Gnällochgny över den tidiga morgonen, frukostochpusshejdå och pendelbuss till min egen stad för att besöka FK.

Mötet gick bra, jag fick sagt vad jag ville ha sagt och hon höll med och var trevlig och förstående. Sånt betyder nått. Särskilt efter ett år av misstro och ifrågasättande. Jag gjorde allt för att sälja in Alnarp, men hon hintade att jag smörade fel macka, hon är bara min handläggare tills jag varit sjukskriven ett år - vilket är typ nästa vecka. Men hon ska vara med på avstämningsmötet och sen blir det överlämning. Efter mötet med henne vet jag att det finns alla möjligheter! Och att det är jag som sätter takten. Det här kommer att ordna sig. Som fan.

Nu snurrar Victor Jara (theoneandonly, inte Wiehes version) på LP-spelaren som fått nytt liv i form av ny pickup. Och jag har just sålt räkor för fjärde hundralappen på två veckor. Skorna är fortfarande i min ägo. Tur det, för jag har inget annat att ha på fötterna. Och jag har varit på Qi Gong. Jag och 5 tanter i ett litet mörkt utrymme på ABF, med gröna mattor på golven. Helt rätt! Hållning, blodcirkulation, andningsträning och avslappning. Precis vad jag behöver. Först var jag besviken, jag har i min ungdom gått på Qi Gong 1 år hos nordens hårdaste instruktör... Va, ingen utmaning! Va, helt mesigt och ofysiskt! men sen inrättade jag mig och förstod att det är precis vad jag behöver just nu. Och tanterna var ganska söta. Särskilt en som liknar Lottas (på Bråkmakaregatan) granntant. Bulltant delux. Det kändes dessutom jävligt rätt att vistas i ABFs lokaler efter en hel helg läsandes Mary Anderssons romaner.




Jag ryser när jag cyklar mellan kyrkogårdarna, de fd. arbetarbostäderna på Sorgenfri (som nu tävlar om att vara dyrastistan), Värnhem, Schougens bro och Pilgatan. Där de levde, slet, svalt, tiggde, söp sig blinda för sina sorger och visade rumpan för en 25-öring. Bokens Maria (från Borstahusen) har funnits på riktigt. Det är kvinnor som henne vi är släkt med - glöm aldrig det. Hon har gått på samma gator i samma stad fast i en omvälvande tid långt från vår trygga verklighet. Då arbetarna började ta sig ton och organisera sig. Och kämpade för sina rättigheter med sina och sina familjers liv som insats. Genom blockader och strejker som kunde utplåna hela kvarter, krävde de skäliga villkor och att ha råd att leva på sin lön och leva längre än till tretti.




Fy fan, säger jag bara.


Vet er historia.




1 kommentar:

Stormstereo sa...

Älskar detta inlägg på grund av arbetarhistorien i slutet. Har själv inte läst den ännu. Mailar dig en annan grej nu.