Pling!

Nu fattar jag!

När jag bar min tunga rygga där på busshållplatsen så handlade det varken om Marocko eller äventyrslusta. (Inte enbart i vart fall.) Jag tänkte ju att om jag inte orkade bära ryggan från ena busshållplatsen till den andra utan att benen vek sig, så skulle jag knappast klara ökenmarschen. (Läs: Hur ska jag orka heltidsliv och heltidsjobb om jag ibland inte ens orkar fixa det nödvändiga utan att behöva sova i dagarna tre?) Men jag mindes också att jag i drömmen kände mig lugn och sa till mig själv att det är ju vad utbildningen är till för. Att träna upp min styrka så jag klarar marschen. Det är inte målet, utan vägen... Osv osv.