Känns skönt att idag snart är till ända. Skjutsade en glad son till skolan, att åka bil när det regnar (eller annars också för den delen) är för oss lyx. Ringde upp de där som hade skrivbordet jag kärat ner mig i och bestämde hämtning i Hbg den och den tiden. Problem uppstod när jag kom på att min hjärna glömt tänkt ut hur jag sen skulle få åbäket ur släpet och upp i lägenheten. Fick till slut tag på en annan sjukskriven stackare (ja, det är bara såna hemma dagtid...). Åkte till macken, alla släp uthyrda, åkte hem, väntade, åkte och hyrde släp, körde 1 timme i var riktning och var så satans stolt över mig själv. Jag kunde tom slappna av vissa bitar av vägen. Bilkörning är ångest annars. Minsta ljud från bilen får mig att tro att den ska explodera mitt på motovägen.
Höll bara på att krocka en gång och det är bra statistik för en vårdslös förare som jag. Kånkade upp klumpen i lägenheten, tänk massivt trä, gammal stil = skittungt och otympligt (+ att min stackars bärhjälp är ganska nyhöftledsopererad...). Iväg och lämna släpet, köpa lokalbedövande salva, hem och äta några tuggor och sen iväg igen. Och vad som hände sen finns inga bilder på än, men det luktade inte jättegott, jag var jättenervös och tyckte att pennan som markerade motivet var vass (lokalbedövningssalvan hjälpte inget), men sen var det inte alls så farligt - det är fan så mycket värre att bränna sig på tungan av för varm mat. Jag hade två fina händer att hålla mig i och en panna som mötte upp min. De där mjuka läpparna och vackra ansiktet. Sen äta ute med finaste, prata lite skit och följa till bussen hejdå.
Rundade av med te hos Anders och hans sjukt goa ungar. Saknar min egen, men är samtidigt otroligt glad över mina barnfria helger. När skulle jag annars hinna flänga omkring som en galning? Gonatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar