Ibland är lösningen att flytta

Jag drar mig hitåt. Bort från alla ögon. Till freedom of speech. På riktigt.



Jag är sjukt förkyld och irriterad. Irriterad på min familj, mina föräldrar. Och deras onödiga kommentarer som får mig att känna mig så liten så liten. Hade jag haft andra människor att be om hjälp hade jag väl för fan inte bett er! Ni som alltid tycker allt är så besvärligt och omständigt. Men när jag ber om att få låna pengar eller hjälp med att hämta saker som inte kan hämtas utan bil - då ska jag få utstå spydiga och nedlåtande kommentarer. Och pang så står den lilla försvarslösa flickan där. Hon vars parti ingen tar. Det måste hon ta själv. Jag lovar mig om och om igen att inte be dem om hjälp, men ibland måste jag. Och det slår sällan fel. Det ska trampas på mig, det ska förmanas och försäkras. Iallafall när jag ber om något. Kom inte och säg att min styvfar ser mig som sitt eget barn. Min syster behöver bara vifta på lillfingret för att få vad hon vill. Som en hund i koppel följer han hennes vilja.

Jag har jävligt många issues när det kommer till vår "relation" - min och min styvfars. Issues så allvarliga att jag drömmer om hans arga okontrollerade utbrott som skrämde mig som liten, så allvarliga att jag drömmer om den förnedring han utsatt mig för och så allvarliga att jag drömmer att han kväver mig med sina händer medan jag desperat försöker ropa på min mamma med en röst som inte bär. Issues så allvarliga att jag känner innerligt hat mot honom när jag får höra att han fått utbrott på min son. Jag vet hur lätt han blir skrämd, man behöver inte ta i from the top av sina lungor för att få honom att lyssna. Ingen skriker på honom. Så jävla onödigt. Jag blir fan inte fri!

Jag minns så tydligt skräcken då jag blev jagad uppför trappan, då jag blev kastad på sängen och nedhållen och korsförhörd, då han med våld tog sig in i mitt rum och jag stod livrädd på andra sidan dörren och försökte hålla emot. Det finns massor med incidenter att gräva i. Jag älskar inte honom. Han är inte pappa för mig och har aldrig varit. Vilket orsakat mamma stor sorg. Och jag kan inte påstå att hon alltid tagit mitt parti, vilket jag anser att hon borde gjort. Jag hade ju bara henne.



Jag ska iallafall ställa upp villkorslöst för min unge. Och inte anstränga mig minsta lilla när det gäller vår "relation". Jag har försökt, som i en dålig relation försökt intala mig att jag nog kan glömma och nöja mig och älska. Men det går inte, bagaget är för tungt. Sluta vara till lags - så löd ett av nyårslöftena.

Så det så.