Jomen

Igår åt vi köpepizza till sonens stora förtjusning, det händer i princip aldrig. När jag sa att vi skulle äta pizza började han leta efter degen... Söta syrran var barnvakt och jag bussade iväg till Anders (som jag fann helt vilsen på Värnhem.. ;)) och sen vidare till Orkanen. Ehrenberg gjorde mig inte besviken och hällde ytterligare lite mer bränsle på min eld. Sötesonen hade ett timmeslångt hostanfall mitt i natten och det var väldigt synd om honom, men det blev skola idag trots vilda protester. Han lekte spöke vid frukosten och vi tände ljus och åt pizzarester. Det är mysigt att ha vuxensällskap på morgonen, syrran hjälpte mig att få en bra start på dagen. Mjukstart deluxe. Så mjuk att jag 8.30 somnade i soffan och sov vidare till 12.30...

Den här bloggen alltså. Jag känner på mig att jag snart kan öppna mig på riktigt här. Det är mest vanan som hänger kvar, vanan av att censurera för de närmaste. Den ska jag nog lyckas skaka av mig så småningom.

Hursomhelst så mår jag väldigt bra nu, det mesta börjar falla på plats. Jag jagar fortfarande FK för att övertyga dem om att jag ska få komma till rehabträdgården i Alnarp, men ska ansöka till Hvilan och deras KY-utbildning i dagarna. Hej studiemedel och knapert leverne! Jag hoppas fortfarande på att kunna flytta ihop med Anders, kanske i en hyreslägenhet - eftersom jag inte får låna (fattiglapp). Jag dejtar en långmörksnyggsmart tjej, det leder nog ingenvart förutom till ett antal trevliga träffar och det känns helt ok. Det viktigaste är att jag vet var jag har mig, vad som är viktigt, var jag är på väg och vilket liv jag vill leva. Inget annat spelar någon roll. Det går bra nu. Jag är stark nu. Och det är en sjukt häftig känsla.